Läste ännu ett inlägg som var som tagen ur mina tankar. Läs inlägget HÄR

En tjej (Olivia) som grävt lite i historien om hur ridningen har utveklats genom tiderna:

-För att vara stark i krig så krävdes det att man hade en stark häst. En häst som skulle fungera som riddarens ben i närstrid. Det var ett samspel utan dess like och hästen blev en del av riddarna själva. Så mycket tid spenderades med hästen! Han var tvungen att vara ett med hästen för att bli så stark som möjligt i krig. Det krävde enormt med tillit och respekt från både häst och riddare. I strid, i kaos, vrål, eld, död, då det väl gällde skulle allt klaffa. Hästen skulle kunna röra sig genom ryttarens benrörelser, så att han kunde hålla i svärdet med båda händerna i närstrid, men ändå ha full kontroll. Denna tillit kunde inte skapas av genvägar och våld.

Detta tänk försvann dock när skjutvapnen kom. De eleganta fullbloden blev allt vanligare då de krökte fint på nacken utan att man behövde lägga ner lika mycket tid för träning och uppbyggnad. Hästen blev inte lika viktig längre utan bara något "att skryta med". Med skjutvapnen i strid så va hästen bara ivägen, det blev ett större mål för skyttarna att träffa och man föll lättare i stid. Hästen va inte praktisk längre utan blev mer och mer ett nöje.

Det är här den engelska ridningen tog fart. Den Akademiska ridningen var inte nödvändig längre och den glömdes bort. Samspelet med hästen var alltså inte praktiskt längre utan bara tidskrävande. Akademisk ridkonst tog för lång tid och var för krävande...

Bilden är på Bent Branderup och sin 25åriga blinda hingst!

Mitt i att jag skrev om hur jag tänker angående ridsättet på mina hästar, så dyker inlägget jag väntat på upp! Här har ni den beskeskrivningen på det ridsätt jag väljer att använda mig utav. Inget stöd, rundad rygg, bra bekbensaktivitet. Läs själva!

Inlägget finns HÄR, mycket läsvärt!

Bilder från förra året när Totto var 3år: