Hoppning är det absolut roligaste jag vet!

Kanslan att för några sekunder lämna marken, friheten... några sekunder som du inte kan påverka någonting alls.

Igår kväll beslöt jag och min sambo oss för att dra iväg och fota lite. Vi åkte till Kinnekulle. Erik ville ta kort på utsikten, men det tyckte jag va aldeles för tråkigt. Jag frågade snällt om vi kunde dra ner till kinnekulle säteri istället. Erik va väl inte lika hel nöjd på den idén som jag. Men vi åkte dit. På vägen fick vi se en stor sommar hage med en flock åringar. -Här ska vi ta kort! sa jag jätte glatt. Erik mumlade och sa att det inte va så kul att ta på hästar. Men vi stod där ett tag. Väl hemma när vi kollade på bilderna ångrade han sig och sa.. -Det va ganska kul att ta på hästarna ändå.  

Här är bilderna som jag och Erik har tagit:

Idag va hovslagaren hos Totto. Jag hade först tänkt att han skulle få skor runt om igen. Men sen kom jag på att han faktiskt vilar, så det kändes ganska onödigt. Jag rådfrågade med hovslagaren. Och sa att jag kanske bara skulle ta ifram. Men vi beslöt oss för att han skulle få vara barfota ett tag. Så så fick det bli.

Denna gång får jag lov att säga att Totto skötte sig riktigt bra! Han har varit lite bråkig med framhovarna, men det gick mycket bättre idag. Och det bästa av allt är att "hovis" inte tycker att han är alls några problem. Han är ju bara 3år.

Sen fick han lite kraft som beröm. Och lite gräs utanför stallet smaka gott det också.   

Till minne av Ambrina labb

År 2008 köpte jag en häst som har betytt väldigt mycket för mig. Man kan väl säga att köpet va både det bästa och sämsta jag kunde göra. För egentligen så hade jag inte råd att skaffa häst just då.

Men häst skulle jag ha (ung och dum!)..

Min kompis hade sin häst i ett stall ca 1mil ifrån där jag bor.

En dag när jag va med till stallet frågade stall ägaren, -Du vill inte köpa häst? Vi har 2 varmblodga travare till salu.

Jag tänkte inte speciellt länge innan jag bestämde mig för att provrida.

Det ena va ett  grovt sto på ca 1.62 i mkh, hon va mer av halvblodsliknande modell, och också den häst som jag fastnade mest vid, utseende messigt. Jag bestämde mig att provrida henne först.

Hästen hade stora steg och gjorde det hon blev tillsagd att göra. Galoppen va lite si sådär. Dom hade aldrig galopperat henne i padock, utan bara låtit henne "rulla över" i galopp när dom va ute i skogen. Provridningen gick bra, men jag fick ingen "henne vill jag ha" känsla.

Jag beslöt mig för att prova den andra hästen också.

Detta va ett nätt och mycket femenint sto på ca 1.57 i mkh. Brun med en vit stjärn i pannan. Jag fick en väldigt fin känsla så fort jag öppnat boxdörren. Jag fixade iordning henne och gick ut till padocken. Redan när jag satt upp fick jag ett leende på läpparna. Hon kändes genom snäll. Jag red henne i alla gångarter. Galoppen va fin och lätt att sätta igång. När jag va klar, hoppade jag av nöjd och glad.

Jag tackade för mig, och begav mig hemmåt. Jag tänkte på det fina stoet resten av dagen, och det va henne jag tänkte på det första jag vaknade dagen efter.

Jag hade bestämt mig.

Jag ringde ägaren och sa att jag va intresserad, och ville göra en besiktning.

Hon gick igenom utan anmärkningar. Så jag tog beslutet och köpte henne samma dag.

Nu va hon min. Fina fina Ambrina!

Vi gjorde framsteg varje dag. Hon började gå i form i skritt och trav, och sökte sig också lite neråt i galopp. Vi va som gjorda för varandra!

En helt vanlig dag, åkte jag till stallet med förväntningarna om att jag skulle träna lite hoppning. Jag gick ut i hagen och ropade, -Ambrina! Hon kom alltid fram i full galopp eller rask skritt eller trav, men inte idag..

Jag hittde henne inne i den öppnade logen, längst in. Mitt hjärta hoppade till. Jag förstod direkt att det va något fel med henne, och rusade fram nästan gråtandes. Satte på henne grimman och gick ut med henne för att undersöka om hon hade skadat sig.

Hon stapplade sig fram. Vad hade hänt!? Väl ute i solen släppte jag henna så att jag kunde gå ett varv runt för att kika vart hon va skadad. Efter ett tag så fick jag syn på ett relativt stort sår i höger armhåla och blod som droppade ner. Jag börjar gråta i floder.

Som tur va så hade jag min kompis med mig. Hon ringde ner stallägarna som hjälpte mig att leda in Ambrina till stallet och ringde vetrinären. Jag va så gott som okontakt bar. Detta va för mig det värsta som kunde hända och jag bara grät. Min fina vän!

Vetrinären kom ganska fort. Han gav Ambrina smärtstillande på plats då hon pep av smärta. Han bedövade området i armhålan, och började efter ett tag på att plocka ut "pinnar"/flisor ur såret, han sa att det va ca 1-1.5dm djupt. Han höll på ett tag, och det kändes som att flisorna aldrig skulle ta slut..

När han sedan va klar sa han till mig, -Jag kan inte lova att jag har fått ut allt som va där inne, om det finns något kvar så kan det växa fast där inna och bli infekterat, vilket skulle leda till att hon behödes opereras på klinik.

Jag hade henne inte försäkrad (dumma snor unge!). Så för min del va det enda jag hörde, om det inte skulle läka ihop bra så skulle jag få avliva min bästa vän...

Hon fick 4veckors boxvila, dränering, medecin och sprutor som hon skulle få dagligen.

Jag betedde mig som en riktig höns mamma. Mockade boxen extremt nogrant för att undvika infektions risk. Jag lindade henned ben, och pysslade om henne i all mån som jag kunde göra.

Kommer ihåg att när hon hade dreneringen, pumpade det på något sätt in luft som la sig under huden på halsen. Det kändes som att det låg ett prassligt papper under huden. Och magen på höger sida blev helt vatten fyllt. Hur skulle detta gå? Jag hade kontackt med vetrinär ett antal gånger. Och dom bad mig bara att vänta och se.

Dagarna gick och såret läkte tillslut ihop. Jag började på att gå korta promenader med henne. Hon va så lycklig över att få komma ut efter att ha stått inne i 4veckor. Sen fick hon en liten rast hage med gräs i. Där gick jag in och busade med henne, sprang runt och låtsades bocka och sparka backut. Ambrina gjorde lika dant.

När sedan såret såg helt bra ut, och Ambrina inte längre verkade känna av skadan. Började jag att skritta lite barbacka på henne. Vilken känsla det va. Helt underbart.

Vi tog det väldigt lungt ett tag, sen va det dags att testa på lite galopp igen efter den långa vilan..

Jag red barbacka. Jag väntade in ett hörn i vänstervarvet, och fattade sedan galopp. Oj vad glad hon blev. Hon gjorde några små bockningar, men såg alltid till att inte göra för stora så att jag skulle sitta säkert på hennes rygg.

Vi tog oss lungt frammåt under en ganska lång tid.

Efter ett tag började det kännas som att vi kunde lägga skadan på hyllan och börja leva vårat liv ihop. Och det gjorde vi också!

Vi gick ifrån att inte komma i närheten av en bom som låg på marken till att hoppa 90cm, göra skänkelvikningar, hålla formen i alla gångarter och allt detta inom bara några månaders tid.

Jag hade inte bott i min lägenhet speciellt länge innan jag köpte Ambrina och jag hade inte heller heltid på jobbet.

Efter ett tag kännde jag att det inte gick längre. Detta va en kostnad som jag inte hade råd med men det ville jag inte acceptera. Så jag fick börja ta på mina sparpengar.

Dock började dom också att ta slut..

Jag va tvungen att sälja min bästa vän. Det va bara och inse. Jag hade inte råd!

Jag satt länge och knåpade på hennes annons. Grät i omgångar. Nu va den klar, och utlaggd på nätet.

Dagen efter hade jag fått 15mail. Många ringde, vissa vettiga och andra mindre.

Hur skulle man välja. Jag va tvungen att sälja henne så snart det bara gick men jag ville såklart vara nogrann om till vem hon skulle säljas till.

Det va en jobbig period för mig och Ambrina.

På något sätt så försökte jag stänga av mina känslor för henne. Och jag tror hon kände det.

Några kom och provred. Men det va en tjej som utmärkte sig i mängden. Hon verkade verkligen tycka om Ambrina.

Min älskade Ambrina skulle säljas..

Vetrinär besiktningen gick toppen. Vetrinären sa att det va en mycket trevlig och snäll häst. Jo, tack jag vet...

Jag inväntade köparna. Hoppade upp på Ambrina en sista gång. Grimma och grimmskaft. Travade iväg, och för sista gången va det bara vi två..

Såg transporten på avstånd. Nu va det dags..

Vi skrev på papper och nu va det dags att lasta. Det tog lång tid. Hon villa inte alls gå med in. Kände hon på sig?..

Efter en hel del övertygande gick hon på. Dom tackade för sig och reste hemmåt.

Jag visade inte min sorg under den tiden som köparna va på gården, det sparade jag tills jag kom hem.

Några dagar innan dom skulle komma och hämta henne, va pappa gullig och tog några kort på mig och Ambrina.

Detta va sista hoppet tillsammans:

Även om detta inte va så längesen, så vet jag med mig att jag skulle aggerat på ett annat sätt idag. Jag skulle kämpat lite till! Och inte festat så mycket. Då skulle jag kanske haft råd. Men tyvärr va som det va.

Tänker mycket på Ambrina i perioder. Vi hade verkligen något speciellt.

Tjejen som hade Ambrina hade en fin tid med henne med. Tyvärr fick dom sedan ta bort henne pga förslitningsskador.

Jag och Ambrina hade 8månader ihop. Dom 8månaderna betydde verkligen guld för mig.

Nu galopperar underbara Ambrina på de gröna ängarna. Jag fick aldrig chansen att säga hej då. Men vi kommer att mötas igen. Det vet jag!

En lurvig och lite svettig Totto i våras.

Tänker på att man kanske borde införskaffa sig en klipp maskin till nästa år när jag kommer att träna honom mer. Någon som kan rekomendera någon bra maskin? Inte för dyr men inte heller budget.

Saknar att rida min lilla plutt Totto. Nu är det "bara" 3 veckor kvar tills jag ska sätta igång honom efter semester vilan.

Min älskade häst!    :