Nu i helgen har jag tagit tag i saker som jag tänkt göra ett tag men inte kännt mig redo för. Det handlar om uteritter med hästarna och övervinna lite rädslor hos dom och hos mig (mest i mig!! vilket såklart smittar av sig till hästarna).

Jag vet inte om ni minns att jag red ut på Totto för ett tag sedan och stötte på ett älgtorn som inte stått där tidigare, det va altså nybyggt och stod/står precis intill en väg som jag brukar rida på.

Sist jag och Totto skulle rida där så totalvägrade han. Vi kom då från fel håll, för om jag hade börjat pressa honom då så hade han haft stora vägen som flyktväg, och det ville inte jag riskera. Den gången vände vi och red hem genom skogen igen som vi kom ifrån. Igår kom vi mot tornet från andra hållet, och nu hade jag bestämt mig för att vi skulle komma förbi! Dock började han att fjanta mycket tidigare då inte bara en grej va ny på vägen bort till tornet, utan en hel del grejer.

Det han va töntigast med va en hög med träd som låg fällda i skogen. Det tog oss en stund att komma förbi och jag fick kämpa på rätt bra för att "hålla det jag lovat", att ta oss förbi det Totto tykt va läskigt. Efter ett tag gav han i alla fall med sig och vi fortsatte bort mot ett annat litet älgtorn som vi inte tidigare sett, detta va dock inte så farligt mer än att Totto kikade lite extra på det.

Väl framme vid tornet gick även det helt okej, han böjde på halsen, spetsade öronen och ökade takten lite, men det va helt överkomligt. Tänkte att vi skulle bita i det sura äpplet och vända och rida förbi tornet från det hållet som inte gick den gången vi red åt andra hållet.

Här blev det krångel vill jag lova. Totto ville INTE gå mot älgtornet från det hållet. Eftersom jag va rädd för att han skulle dra mot stora vägen och trafiken fick jag ta ett rejält tag i kragen och verkligen bestämma mig denna gång att nu är det nu, eller aldrig. Nu tog jag tag i kampen. Han vände otaliga gånger, jag vände honom lika många gånger tillbaka. Det kändes många gånger som att han skulle slita sig och skena iväg, men jag kämpade! Jag talade om för honom att NU GÅR VI! Efter många om och men, lyckades vi ta oss förbi, relativt lugnt! I denna situation va jag väldigt nogrann med att låta honom va! Han fick så långa tyglar som jag vågade ge honom för att han skulle känna att det va trevligt att gå förbi det där läskiga. Och när vi väl hade kommit förbi och han slappnat av lite så sa jag Woow och han stannade och fick lite godis. Nu lättade inte bara en sten från mig utan faktiskt ett berg! Jag hoppas kunna fortsätta träna på mitt mod så att jag vågar rida iväg på längre ritter.

Mimmi och jag tog även vi oss över några små bekymmer, dock är hon lättare att övertyga än Totto. Har man tagit sig förbi en grej med Mimmi så vet hon att hon kan lita på mig och sedan är det inga problem med resterande "faror". Även hon tittade på träden som fällts, men hon reagerade inte märkvärt på tornen. Antagligen för att hon lagt ansvaret på mig och litade på att jag hade koll på läget (och lovade att inget skulle äta upp henne   ).

Såg även att ett träd hade fallit över en gräsväg, och den kunde jag såklart inte motstå. Inte Mimmi emot och hon hoppade med all glädje. Lika glad som jag.   

Sen red vi lite på grusvägen, som för övrigt är helt underbar att rida på nu när den är mjuk och go! Här va Mimmi lite spännd men skötte sig bra, ända tills vi kom fram till asvalten. Väl där tvärvände hon, inte för att hon blev rädd utan för att hon helt enkelt inte ville rida ut mer. Vi hade en del disskutioner, så som backningar, tvärvändningar och annat jox. Jag lyckades i alla fall få ut henne på en åker. Gjorde en volt där och red i lungnan ro tillbaka hem, men en helt avslappnad Mimmi. Det kommer något gott av allt.   

Uteritt igår (med ett nytt pannband):

Uteritt idag: